Ägget

Universum, en oändlighet, i alla fall vad vi vet. 

Vissa teoriserar om Universums slut. Att vi förmodligen inte kan finna ett slut för att det oändligt, i alla fall från vårt perspektiv. 

Som att leta efter jordens kant fast tvärtom. Att jorden är svept omkring oss. Sen har vi ju teorier om multiversum som fortsätter i all evighet.

Men tänk om vi kan se det stora genom det lilla.

Hur vet vi att vi inte är allt? Det är väldigt egocentrisk och kanske normalt att tro för mycket om människan men jag menar att vi kanske är något mer än bara människor. 

Tänk om vi alla är samma, bara olika synvinklar ur samma medvetande. 

Ungefär när du drömmer, du kan uppleva att du är en helt annan person som inte alls beter sig som du. 

När du drömmer så ifrågasätter du inte ens något. Du ser aldrig början på drömmen utan slängs in i en scen utan att ens reflektera över varför du är där. Du beter dig inte ens som du skulle gjort i verkligheten

Ändå så förstår du inte det förrän du vaknat.

Tänk om verkligheten är likadan fast mer komplex? 

Tänk om vi alla är som fingrar på en hand, eller som en gigantisk svamp koloni, fast med mentala rötter. Vi upplever alla något unikt men det är bara ett medvetande i slutändan. Vi är alla ett medvetande som utforskar miljarder olika synvinklar ur en dimension.

Jag och du är samma, men lever efter reglerna här och kan därför inte se något mer än oss själva. 

Vi är alla offret och förövaren. Många av oss är besvikna på världen vi ser idag. 

Vi hoppas nästan på en undergång så vi kan få börja om från början. 

Men kanske Jesus hade rätt när han (enligt bibeln i alla fall) sa vänd andra kinden till. 

Eller som Gandhi sa "för att förändra världen måste du först förändra dig själv". 

Om du gör det så påverkar du hela medvetandet lite och kanske också påverkar andra på samma sätt. 

Tänk om universum faktiskt är ett ägg, en livmoder, för ett medvetande? 

Teorier om big bang kanske funkar ändå.

Först är inget men sedan öppnas ett frö av medvetande, en ljusstråle, som snabbt växer i ägget och expanderar tills det är redo att födas som något större.

Det är förmodligen bara i vår dimension som linjär tid finns, och den måste finnas för vi ska kunna uppleva.

Om vi skulle komma ihåg framtiden så skulle vi aldrig behöva reflektera över något. 

Utan tid blir allt bara en enda stor bild som vi inte kan uppfatta...med en människas hjärnkapacitet i alla fall.

Hur som helst, även om detta inte är någon sanning eller ens relevant spelar ingen roll.
Men om vi skulle se livet på detta vis så kanske vi skulle kunna leva mer harmoniskt med varandra och inte så separerade som vi gör nu.

Sen är det faktisk inte svaren i livet som är viktiga (om ens möjliga att få fram) utan att fundera över frågorna som livet skapar.